Efter brottet
Jag har bestämt mig. Min historia ska inte få förstöra min framtid. Jag har en fantastisk fästman och två obeskrivligt underbara små barn. Framtiden ser ljus ut. Mörkret börjar sakta försvinna... Men det finns där. Och det kommer alltid att finnas där. Men mörkret kanske kan bli en skugga i det förflutna?
Första steget har varit att ta hjälp av en psykolog. Idag var vårt andra möte. Den här gången ska jag inte sluta förrän mitt inre är läkt. Den här gången ska min barndom bearbetas. Något som aldrig har gjorts, men som alltid har behövts. Istället har mina tidigare kontakter med terapeuter handlat om att hjälpa det för tillfället mest akuta, så som hjälp med separation från en aggressiv partner, ångestattacker efter ett fruktansvärt svek m.m.. Men hela tiden har ju egentligen barndomen spökat i bakgrunden.
När jag kom hem efter förmiddagens samtal med psykologen tittade jag en stund på Malou Efter Tio. Veckans tema är "Efter brottet". Det handlade om en tjej som bevittnat när hennes pappa misshandlat hennes mamma. Det har gjorts en dokumentär om hennes liv. Det diskuterades vikten av att belysa vad som händer med barn som lever i dessa destruktiva familjer. Hur förödande det kan vara att som ett litet barn se en närstående göra en annan närstående illa. Jag minns... Flickan det handlade om berättar hur polisen kom på besök. Hur socialen ofta var där. Jag känner igen det hon berättar. Jag minns att mamma bakade och ordnade med fika innan socialen skulle komma. Vi framstod som en vanlig familj. Socialen kom. Socialen gick. Ingenting hände. Flickan i Efter Tio berättar hur hon inte fick någon hjälp. Hennes mamma fick ingen hjälp. Jag känner igen det också. Ingen såg mig. Ingen såg min sorg. Det får inte vara så.
Den här bloggen blir ett sätt för mig att bearbeta mitt liv. Men det är också ett sätt för mig att dela med mig och ge stöd till andra i liknande situationer. Ni är inte ensamma.
Första steget har varit att ta hjälp av en psykolog. Idag var vårt andra möte. Den här gången ska jag inte sluta förrän mitt inre är läkt. Den här gången ska min barndom bearbetas. Något som aldrig har gjorts, men som alltid har behövts. Istället har mina tidigare kontakter med terapeuter handlat om att hjälpa det för tillfället mest akuta, så som hjälp med separation från en aggressiv partner, ångestattacker efter ett fruktansvärt svek m.m.. Men hela tiden har ju egentligen barndomen spökat i bakgrunden.
När jag kom hem efter förmiddagens samtal med psykologen tittade jag en stund på Malou Efter Tio. Veckans tema är "Efter brottet". Det handlade om en tjej som bevittnat när hennes pappa misshandlat hennes mamma. Det har gjorts en dokumentär om hennes liv. Det diskuterades vikten av att belysa vad som händer med barn som lever i dessa destruktiva familjer. Hur förödande det kan vara att som ett litet barn se en närstående göra en annan närstående illa. Jag minns... Flickan det handlade om berättar hur polisen kom på besök. Hur socialen ofta var där. Jag känner igen det hon berättar. Jag minns att mamma bakade och ordnade med fika innan socialen skulle komma. Vi framstod som en vanlig familj. Socialen kom. Socialen gick. Ingenting hände. Flickan i Efter Tio berättar hur hon inte fick någon hjälp. Hennes mamma fick ingen hjälp. Jag känner igen det också. Ingen såg mig. Ingen såg min sorg. Det får inte vara så.
Den här bloggen blir ett sätt för mig att bearbeta mitt liv. Men det är också ett sätt för mig att dela med mig och ge stöd till andra i liknande situationer. Ni är inte ensamma.
